Strumpor som slängs och kostnader som styr

Sopor och källsortering, kanske det enklaste att relatera till som ”miljöarbete” men också det som vi hanterar på ett mindre bra sätt.

Min förra kurs jag läste hette Industriell Ekologi, kanske ett intetsägande namn, men den handlade om materialstrategier, livscykelanalys och Industriell Symbios. Just materialstrategier är ett intressant ämne. Hur vi väljer att omge oss med olika material i vår vardag, hur vi blandar material, hur vi använder material och hur vi till sist tar hand om material. För, lets face it, allt är ju material. Men vi förhåller oss till material på ett helt annat sätt än förr i tiden.

Min pappa som arbetar som arkeolog kan vittna om hur folk behandlade saker förr i tiden. Han brukar alltid säga att det är sopor som arkeologer jobbar med, trasiga, överblivna och bortkastade grejer. Och av soporna kan man lära att människor förr slängde skor först då de var så utslitna att sulan nästan är obefintlig. Keramik kan man hitta som har lagats flera gånger med lim och nitar och till sist gått sönder i småbitar. Naturligtvis finns det andra fynd också, men min poäng är att man inte slängde något bara för att det var fult eller för att det inte var trendigt längre. Till sist var dina skor så använda att de inte gick att laga längre.

Men det tänket har vi tappat i dagens samhälle. Vi låter oss styras av mode och trender, vad andra säger åt oss att vi ska köpa och andra nycker. Dessutom krånglar vi till det för oss så till den minsta grad att det är enklare och billigare att köpa nytt än att laga. I föreställningen Sopor som jag såg på Nordiska museet tog de upp exemplet strumpor. Förr (kan det ha varit på 1920-talet? Jag minns inte riktigt) kostade strumpor lika mycket som en biobiljett, så istället för att slänga dem lagade man dem gång på gång. Och det tog inte slut där, när de var så trådslitna att de inte gick att stoppa hålen så blev det till lump som sedan gjordes om till ny tråd och nytt tyg. En pojkes tröja var så trasig och stoppades till sist in i väggen som isolering. På syslöjden på 1950-talet fick man lära sig olika typer av stoppningssömnad.

Det är här jag menar att vi har blivit så pass lata, det kostar inte lika mycket att köpa en ananas från Costa Rica så glömmer vi att äta den eller blir den bara lite övermogen så kan vi istället slänga den och köpa nytt. Lathet och förskjutna kostnader leder till att arbete uppskattas inte lika mycket (det kan barnarbetare i Thailand göra) och vi uppfattar inte att systemet är ohållbart för soporna skickar vi till Afrika så vi slipper se dem och ta hand om det.

En reaktion på ”Strumpor som slängs och kostnader som styr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s